Det talas ofta i vår tid om automatisering och dess inverkan på lönearbetet. Vanligen beskrivs det som om automatiseringen och produktivitetsökning måste leda till friställande från arbete. Ämnet är populärt och tas ofta upp i samband med diskussioner om arbetstidsförkortning, som antas möjliggöras av automatiseringen som sådan. Haken är förstås att automatiseringen drivs av företagare och den ekonomisk-politiska eliten. Deras intressen ligger i en helt annan riktning än minskning av arbetet, nämligen att öka det, och ju mindre som behövs investeras i personal, desto bättre. Tanken är inte att automatisering ska leda till säkrare arbete, mindre arbete eller en mer jämlik fördelning av arbetsbelastning och resurser. Det är nämligen inte givet att automatisering ska leda till nedskärningar i personalstyrkan. Den kan drivas framåt tillsammans med personalen, vars kunskaper i branschen och förståelse för arbetsuppgifterna givetvis kan vara viktiga för vidareutveckling av produktionsmedlen (tjänsten, vad det nu kan vara för något). Men det kräver investeringar, utbildning och samarbete. Inget av det är lika enkelt och kortsiktigt lönsamt som att använda en automatiseringsprocess för att, så att säga, avyttra utgiftsposter. Det är i praktiken ett kringgående av turordningsregler för uppsägning och liknande anställningsskydd.

För arbetsköparen är valet mellan att behålla och vidareutbilda sin personal, och att ersätta den med billigare personal och nya maskiner. Eller appar. Eller managementmodeller. Varianterna är många, men ytterst är de ett uttryck för driften hos företag att göra sig av med försörjningsansvaret för människor som arbetar där. Det är ju därför vi arbetar, för att slippa svälta, och det är i sin tur anledningen till att lönearbetet ibland kallas för löneslaveri. Om du inte underkastar dig en totalitär struktur och säljer dig till ägaren av den, så ska du lida för det. Företag är normalt totalitära, de saknar interndemokrati och ägandet ligger i någon enskilds händer eller har distribuerats via någon finansialiseringsinstitution inom värdepappersmarknaderna. Aktieägare bryr sig dock inte nämnvärt om hur företaget fattar beslut eller vem som har inflytande, för dem är ett företag som en koloni de köper in sig i genom ett andelssystem med avkastning per innehaft värdepapper. De stoppar in pengar och blir delägare i personalstyrkans presterade produktion.

Att det är en totalitär karaktär framgår också av den idolisering och personkult som är vanlig i kapitalistiska samhällen. Företagsledare behandlas och betraktas ungefär som rockstjärnor, och ju mer hårdföra och nedskärningshetsande de är i personalpolitiken, desto mer populära blir de. Vilket underlättar för lönehöjningar, bonusupplägg och så vidare. Demokratisering av företag betraktas med skepsis och eftersom beslutsprocesser blir längre och mer komplicerade om de som berörs av dem ska få delta ges de totalitära en rejäl konkurrensfördel. Redan det att om personalkollektivet beslutade gemensamt om anställningar så skulle de inte ske hur som helst ger totalitära företag fördelar. De kan ju hantera sjunkande orderingång med uppsägningar med hänvisning till arbetsbrist, och vår nuvarande arbetsrätt tillåter i princip att de ersätts med hyrpersonal, vilket helt urholkar det ansvar för företag att försörja befolkningen som vi givit dem. I praktiken, om än inte uttalat.

En följd av denna totalitära ordning är att du också blir skyldig att vara ideologiskt och socialt följsam. Om du inte delar företagsledningens värderingar eller managementfilosofi hänger din anställning löst och du får räkna med omplaceringar, utfrysning, sämre löneutveckling, med mera. Vilket de flesta accepterar, av något outgrundligt skäl. Utbildningsväsendet syftar formellt till att ge eleverna god förmåga till kritiskt tänkande och analytisk skärpa, men handlar i praktiken om att indoktrinera till lydnad. Genom ordergivning och kontroll lär grundskolan ut förmåga att följa instruktioner i första hand. Det är vad betyg handlar om. De är inget mått på kompetens, de är ett mått på följsamhet och efterlevnad av ordergivning. Det kan noteras att även det systemet har en totalitär karaktär, där klassledaren bestämmer och de underlydande lyder. Eller så ges de brännmärkningar i form av myndighetsutövning som hänger med för resten av livet. Kanske placering i särskilda grupper av elever som alla vet att de ska anses sämre än resten. I gymnasiet kan pekuniära straff komma i fråga. Allt detta är förberedelse för att tolerera och fungera på företagens och kapitalismens villkor. Tänk efter själv. Vad minns du av kungalängder, liggande stolen eller antalet ledamöter i politiska församlingar? Hinduiska gudar? Förmodligen ingenting. Gav det dig ett mer kritiskt och analytiskt tänkande? Förmodligen inte. Poängen var att du skulle ta information, göra något med den som någon annan sade åt dig, och sedan kan du glömma det.

Vilket du också gjort. Precis som du glömmer det mesta som händer och sker på jobbet när det väl är klart. Det är inte tänkt att du ska ha någon övergripande bild eller något egentligt ansvar. Du är en utbytbar vara vid ett löpande band vars yttersta syfte är att någon annan ska tjäna pengar. Du kanske har kommit att tänka på småföretagande vid det här laget. Notera då att det är ett liv i otrygghet, omgärdat av byråkratisk snårskog och andra incitament till att ansluta dig till en annan, mer totalitär försörjningsmetod. Vill du starta företag är det tänkt att du först ska skaffa dig finanskapitalismens godkännande genom att tigga riskkapital som ger en initial trygghet och ekonomisk stadga, och alltså bli beroende av representanter för dess prästerskap.



Demokratisering är naturligtvis vägen framåt. Det är genom diskussion mellan jämlikar legitimitet i beslut växer fram. Vi kan inte kräva det och få det, dock. Systemet är inrättat till totalitarismens fördel. Vad vi kan göra är att studera, tillsammans. Många progressiva rörelser trycker på värdet av organisering, att bilda sammanslutningar kring gemensamma intressen. Det räcker inte. Det av två skäl. Dels att sådana rörelser tenderar att börja eftersträva makt, vilket inte tillåts förrän de anpassat sig. Så sker med facken, politiska partier, tankesmedjor, friskolor. Kontrollmetoderna är många och vi får anledning att återvända till dem i större detalj i andra texter. Lösningen ligger i att sprida kunskap och få människor att mötas i studier som understödjer och uppmuntrar kritiska perspektiv. Principerna bör vara enkla. Titta på fakta, använd pålitliga slutledningsmetoder och hjälp varandra att nagelfara resonemang som förs. Belöna när brister upptäcks och se till att processerna dokumenteras, för att ytterst framföras i skrifter som sprids i någon mån. Det kan till exempel handla om att erbjuda läxhjälp och vid sidan av själva läxläsningen avsätta lite tid till att titta på något dagsaktuellt ämne och analysera det. Om någon stör gruppen bör det behandlas genom kollektivt beslutsfattande. Majoriteten bestämmer. Knepet är att inte bli fäst vid den sociala gemenskapen, för det gör det lättare att gå vidare om ett sällskap ruttnar och blir dogmatiskt eller anpassar sig till samhällets överideologier.

För att återgå till det om automatisering. En sådan grupp startas enklast med analoga, triviala medel. En tavla att illustrera på, block att anteckna i, böcker att ha som referenser. Med tiden kommer vissa att vilja ta in andra medel. Pröva och utvärdera noggrant, avsätt tid specifikt för detta och låt det inte inkräkta på huvudsaklig verksamhet.